Vad är verklighet?

Vad är ett faktum?

Kan något komma ur ingenting?

Hur kan vi vara medvetna?

Hur vet du att en linje är rak?

Om din kropp förändras är du fortfarande du?

Är medvetandet ett fysiskt eller psykiskt fenomen (eller icke fysiskt)?

Om tiden stannade och sedan började igen skulle vi någonsin veta om det?

Om vi för närvarande inte kan se något, finns det?

Låg igår kväll och funderade över hur det var när jag var mindre, över dom olika minnen man har från sin barndom. Det var många minnen från en speciell tid som närmast dök upp, under den tiden man såg ut som på bilden.

Kommer så väl ihåg den där Måndagskvällen på badhuset, det där badhuset jag fick vara på bara jag höll mig innanför 1 meters strecket eftersom jag inte hade lärt mig simma. VIlket iofs är en annan storry. Men iaf in genom dörren kommer det fem styckna brandmän som ska genoföra en rökdykar övning under hela badhuset och gymnastiksalen, detta är förståss mycket spännande för en liten pojke på inte många år fyllde. Studsande upp ur badet och ut till dessa med en nyfikenhet som genast måste stillas, så började en av väldigt många Måndagar med ett gäng grabbar som varje dag riskerar sina egna liv för att rädda andras.

Kommer ihåg att jag fick hjälpa han som var övningsledare genom att springa ut till bilen och ropa på radion till dom andra som skulle dit och öva, att larmet gällde en nödställd person någonstans i alla dessa gångar som finns i hela grunden i gymnastiksalen. Hur det kom två eller tre nya människor iklädd larmställ med rökdykarutrustning, hur dessa gick ner genom ett hål i golvet och letade efter en docka som skulle räddas. Tror aldrig jag någongång i livet kännt mig så mallig och så viktig som just då.

Kommer även ihåg hur mallig och stolt jag var när jag fick mitt eget larmställ att ha på mig under övningarna som jag fick vara med på, hur jag fick en egen hjälm med nummer 13 på. Hur de kändes att ha dessa på tok förstora stövlar tillsammans med byxorna och den där jackan som säkert gick ner till fotknölarna på mig. Och min alldeles egen brandyxa som jag fick av Cash och alltid hade i mitt bälte efter de. Måndagskvällarna var veckan stora höjdpunkt.

Om någon frågade mig vad jag skulle bli när jag blev stor så var det självklara svaret brandman, jag skulle arbeta med samma sak som mina 20 nya idoler arbetade med på stationen i Idre. Att jag sedan tappade bort den drömmen lite när jag blev älldre var inte med i planerna, kanske man en vacker dag står där i sitt eget larmställ igen och har med sig bullar och bakelser som mormor bakat precis som när man var liten.

I vilket fall som hellst är jag evigt tacksam för dom minnen som jag har sedan denna tiden, vissa saker kommer jag för alltid komma ihåg, hur jag som liten klättrade upp på bilen som gick på flygplatsen för att se på vattenkanonen på taket. Hur jag påväg ner igen inte riktigt fick med mig mina stora stövlar och blev hängandes upp och ner så dom var tvungen att trassla ut mig, och hur mallig man var när man fick följa med och tanka så alla som var på macken kunde kolla på en när man hade dessa kläder på sig.

Vet inte om jag någonsin riktigt tackade alla dom människor som lät mig vara med dom på deras arbete, men hoppas jag iaf visade min uppskattning under tiden jag var med dom. Så än en gång tack till er för den tiden som gjorde en liten pojkes vardag mycket speciell.

Har på senaste tiden funderat mycket på om man verkligen gjort rätt val här i livet, gått dom vägarna som har varit bäst för en, gjort dom val som verkligen var sett till sitt eget bästa? Eller vaknar man ensam och övergiven utan någon den dagen man fyller 40 och funderar vart allt gick snett?

Har verkligen livet blivit bättre för mig efter att jag valt bort människor? Var det verkligen rätt att inte ha dessa mer i sitt liv? Hur hade livet sett ut om man inte gjort dom val man gjort? Hade jag varit lyckligare nu?

Har ja redan träffat mitt livs kärlek utan att inse de? Har jag redan valt bort den människan ur mitt liv?

Frågorna är många men svaren är få, men i dessa stunder ska man inte då tro att någonstans fanns det en anledning till det som hänt? Att det var till det bästa? Och att allt bara kan bli bättre?

Bestämmer vi själva vårt eget öde eller är det redan bestämt åt oss på förhand? Kan vi påverka hur vårat öde ser ut? Ändrar vi våra egna öden efter hur vi väljet att leva våra liv?

Ja kan inte komma på varför jag funderar så mycket på allt detta, varför jag grubblar över saker som redan har hänt och som jag i efterhand inte kan påverka. Detta är ju sådant som jag vid dom akutella tillfällena gjort medvetna val om hur jag ska göra, har jag då i efterhand börjat tvivla på min egen förmåga att fatta beslut som gynnar mig eller att jag såhär i efterhand bara hade fel. Jag har alltid levt efter att jag är vuxen nog att ta tillvara på mig själv och fatta mina egna beslut, att den aldrig funnits någon annan än jag som kunnat veta vad som är rätt för mig. Att jag medvetet gjort alla dessa valen för att leva det liv jag vill.

Den enda frågan som ständigt återkommer i mina tankar hur jag än vrider och vänder på saker och ting är den där nedrans frågan som hånler lite åt än.

Är ja lyckligare nu?